Ja, du får ofta säga till bonusbarnen i vardagen när de är respektlösa. Men det är viktigt att skilja mellan att sätta vanliga vardagsgränser hemma och att ha juridisk beslutanderätt över barnet. I svensk rätt är det vårdnadshavaren som har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Det betyder att en bonusförälder normalt inte har samma formella roll som en vårdnadshavare.
Det betyder däremot inte att du måste vara helt passiv hemma. I ett hem där du bor och lever tillsammans med barnet är det rimligt att du kan markera mot sådant som rör ton, respekt, trygghet och vanligt beteende. Det som brukar fungera bäst är att du gör det lugnt, tydligt och med stöd från barnets biologiska förälder. Det sista är en praktisk slutsats utifrån att vårdnadshavaren har huvudansvaret, medan bonusförälderns roll i vardagen ofta bygger på familjens egna ramar.
Ja i vardagen – nej som full juridisk föräldraroll
Du kan alltså ofta säga saker som:
- “Så pratar vi inte med varandra här hemma.”
- “Du får vara arg, men du får inte skrika åt mig.”
- “Det där var respektlöst. Vi tar det lugnt nu.”
Det är något annat än att på egen hand fatta större beslut om barnet. Sådana formella frågor ligger normalt hos vårdnadshavarna. Föräldrabalken är tydlig med att det är vårdnadshavaren som bestämmer i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.
När är det rimligt att du säger till?
Det är särskilt rimligt att du säger till när det handlar om:
- respekt i hemmet
- hur barnet pratar till dig eller andra
- trygghet och säkerhet
- sådant som direkt påverkar stämningen hemma
Däremot fungerar det ofta sämre om bonusföräldern går in för hårt och för snabbt i större uppfostringsfrågor innan relationen hunnit bli trygg. Det är inte en särskild lagregel, utan en praktisk bedömning utifrån att bonusföräldern normalt inte har vårdnadshavarens formella ställning.
Det viktiga är hur du säger till
Barn accepterar ofta gränser bättre när de sätts lugnt och kort, inte genom maktkamp. Du behöver alltså inte låta bli att säga ifrån, men det hjälper sällan att bli skarpare bara för att barnet är respektlöst. Ofta fungerar det bättre att markera tydligt och sedan inte fastna i ordkrig. Det här är en praktisk slutsats, inte en formell rättsregel.
Den biologiska föräldern måste stötta dig
Det här är ofta avgörande. Om barnet märker att den biologiska föräldern backar från dig eller inte tydligt visar att respekt gäller även mot dig, blir det mycket svårare att få tillsägelser att fungera. Eftersom vårdnadshavaren har den juridiska huvudrollen behöver barnet också märka att vårdnadshavaren står bakom de vardagsramar som gäller hemma.
När ska du vara mer försiktig?
Du bör vara mer försiktig med att själv ta ledningen i frågor som är mer formella eller ingripande, till exempel sådant som rör vård eller skola. Där utgår både vården och skolan i första hand från vårdnadshavare. Skolverket anger till exempel att det är vårdnadshavarna som ska erbjudas att delta i utvecklingssamtal, och om andra personer ska vara med bör vårdnadshavarna vara överens.
Sammanfattning
Ja, du får ofta säga till bonusbarnen när de är respektlösa i vardagen hemma. Men du gör det som en vuxen i hemmet, inte med samma juridiska ställning som en vårdnadshavare. Det som brukar fungera bäst är att sätta lugna och tydliga gränser kring respekt, samtidigt som barnets biologiska förälder tydligt stöttar dig. De större, formella besluten om barnet ligger däremot normalt hos vårdnadshavarna.
För familjer som vill göra roller, ansvar och gränser tydligare kan ett Bonusföräldraavtal vara ett bra sätt att skapa mer klarhet i vardagen.
